Idag var jag på ridlektion till sleipner med Tilda, hon var så underbart fin ibörjan. Var dressyr så jag red på dressyrtränset, dvs. inte pelhamet. Mia tipsade om ett rakt bett med fasta ringar så jag lånade ett sånt av henne då jag bara har ett rakt med rörliga ringar. I början var hon då som sagt superfin och rätt lugn, hon var lite pigg och springig men lyssnade och var fin.

Gick bra enda tills galoppen, då blev allt kaos. För mycket hästar, för mycket männikor, för stark ponny och jag som inte räckte till. Hela sista halvtimmen var en dragkamp, hästen ständigt upptryckt mot väggarna för att få stopp på henne, mina armar värker och jag skäms över att det såg så förskräckligt ut. Har film på allt men orkar inte lägga ner massa tid på en så brutal film, ni kommer få se den någon gång i framtiden, i promies.

Det som är värst är att jag inte klarar av henne och det går ut på hästen, det som är ännu värre är att allt har blivit bättre så ni kan tänka er hur det var i början. Den där ponnyn har vilja svår att stoppa, hon har engergi så det räcker till fem andra ponnyer, hon har kapacitet så det räcker och blir över och hon är en riktig fighter.  När man får henne att sammarbeta och inte bara köra fullt ös medvetslös på sitt eget så är hon en vinnare enda från öronen till bakhovarna, hon vet var hon vill lika mycket som jag vet vad jag vill.

Första dagarna vi hade henne fick man inte titta på henne, då blev hon osäker och drog sej undan. Hon har slitit sönder sju grimskaft i panik och försökt fly från allt helt utan anledning, jag har ridit henne med ledare för att hon inte gick att rida annars. Hon är fortfarande osäker men inte med mej, hon är fortfarande rädd men inte för mej, hon är fortfarande het att rida och sticker ofta, men hon försöker. Varje dag är ett framsteg och varje minut på hennes rygg är en lärdom för livet, när vi kommer till sverige, får fightas tillsammans på större tävlinar med större möjligheter, då har jag en ponny att lita på fullt ut, en ponny som gör allt jag ber henne om bara genom en viskning.

Ni som såg mej idag, ni kan hata mej, tycka att jag förstör min ponny, trycker upp henne mot väggarna för att få stopp på henne, att jag inte förtjänar henne men vet ni, ni kan tycka vad fan ni vill för jag vet allt det där, jag kan erkänna att jag inte klarar av henne nu, just nu. Jag vet att jag drar henne i munnen men vad har jag för val? Rida på alla andra hästarna? När jag rider privat ser det inte likadant ut för då har jag all plats och tid i världen. Jag vet att jag förtjänar henne, efter allt jobb jag lagt ner på allt annat, hela mitt liv, mina hästar och mina drömmar, det är okej att ni skrattar åt mej nu, men kan ni lova att ni gör likadant om tjugo år? You can hate me, but never break me.