Förut var dej självklara målet att komma fram så fort som möjligt, ta hem så mycket rosetter som möjligt och när allt kändes som bäst förändrades det hela över en vinter utan hoppning, inget var som förut och ingenting fungerade. Vi kämpade oss igenom 4 månaders tävlingar med uteslutningar i varenda vi startade, tusen tårar har runnit och drömmarna krossades. Var var felet på mej och min häst? Slutade hoppas, red ut i skogen och levde livet, försökde glömma allt som inte fungerade, tänkte bara på att ta nya tag och allt skulle ordna sej men det gjorde det inte. Blev förtvivlad och rädd, hade hon ont? ville hon inte längre? Kom hem gråtandes och förtvivlad efter varje gång vi försökt ta oss över ett hinder, inget var okej, inget funkade.

Sommaren började, började träna för Julanda och med tårar i ögonen dom tre första veckorna insåg jag att det enda som var problemet var jag, och att jag red ett sto. Det var nog den första gången jag över huvud taget undrade vad jag egentligen gjorde med fyra ston hemma på gården, det var först nu jag på riktigt förstod att det inte gick att tvinga, fråga eller be om det jag ville hon skulle göra. Det var en skriftlig ansökan i tre exemplar som gällde, tufft var det och såfort jag inte var med tog det stopp, stopp och stopp. Men vi kämpade vidare, började bygga upp muskler med cavalettin och studs, sånt jag inte vågat försöka göra under hela våren.

Musklerna och självförtroendet för både henne och mej kom sakta men säkert tillbaka, nu klarade vi allt. Avslutade tävlingssägongen med att komma runt en 75 cm CR men en vägran, den gången grät jag, jag var så jävla lycklig, vi hade klarat det! Hoppade några skutt hemma på låga hinder, allt rullade på. Var på två träningar i december, den ena var en återblick från de första veckorna i somras, den andra var ett bevis på att vi klarar allt bara vi tror på oss själva.

Mitt mål med min häst var att tävla över 1 meter, vi hade klarat det utan problem om allt sett ut som det gjorde i slutet av 2010, 17 oktober 2010 blev vi placerade i 85 cm med omhoppning, vi hade ett nerslag då hon kom helt fel på men vi var snabbare än flera av dom andra placerade. Att 2011 blev ett sånt år jag aldrig vill uppleva igen är jag ledsen över, vi missade så mycket. Men det var ändå bra, det fick mej komma ner med fötterna på jorden, inse att allt faktiskt inte går bara för att "man vill", man måste även kunna och veta men framför allt tro på sej själv, på att man verkligen kan. Mitt mål var att komma upp i klasser, att starta 1.10 med henne men det målet finns inte längre.

Mitt mål nu är att komma runt en 75 cm bana felfritt, känna att hon vill och att hon vågar, känna att det är hon som försöker och inte jag som försöker gör allt åt henne, såklart måste jag finnas där, hjälpa henne och få henne våga men resten ska hon göra själv och om hon inte vill så ska hon inte behöva. Jag tror på henne, verkligen. Jag vet att hon kan och hon gör allt hon kan för mej. Men någonstans finns det gränser, och det måste jag acceptera.

Jag har lärt mej så otroligt mycket, varje dag är olik, alltid lär jag mej något nytt. Att det är först nu på nästan åtta år som allt känts så rätt, att jag kan rida min häst, att hon lyssnar på mej och försöker till tusen för att inte göra fel, att hon alltid alltid alltid försöker in i det sista och att hon alltid försöker förstå och göra rätt, det är värt mer än alla tävlingar, värt mer än höga hinder, värt mer än något annat.

Min häst kan dansa och det vet jag, hon gör det när ingen ser. Det har aldrig känts så rätt som idag, det var otroligt att sitta där i uppförsbacke på min häst som vägrat gå över en bom under juni 2011, att känna hennes kraft, att känna benen flyga fram i snön, att känna hur vi lyfte och flög till månen, ovanför molnen, känna hur vi dansade fram och att inget kunde stoppa oss, hon är så himla mycket, jag älskar henne så det gör ont i hela mej, jag älskar henne så mycket!

Att vår tid snart är slut, att hon börjar bli gammal, att benen inte kommer hålla jättelänge till, det tänker jag på ofta. Men vi har tid att nå det vi drömmer om, vi kommer finna varandra och lära oss varandra innan tiden tar slut, hon kommer stå på min gård, i mitt stall som en lycklig penisionär, äta mat hela dagarna och springa i hagen när hon vill, inte när jag ber henne, hon kommer uppskatta det och det vet jag, och den dagen hon väljer att gå vidare kommer hon leva i evig grönska och lycka, och jag kommer leva kvar med känslan att halva jag saknas men även med lycka och tänka tillbaka på att jag fick lära känna en häst som henne, att jag fick ha en vän som gav mej så mycket kunskap, så mycket att leva för och att kämpa för. Jag kommer alltid kunna vara lycklig över att tänka på henne, även de stunder jag måste tänka tillbaka för att tänka på henne, så mycket hon gett mej kan ingen ge någon annan. Man ger inte en travhäst till en 8a årig liten flicka, men som 8a årig flicka är en gåva som en travhäst det största som kan hända, att hon var min, att hon gjorde allt jag bad henne, att inga krav fanns och att inget spelade någon roll, till att jag står här idag, men en bästa kompis, en brun lurvig liten häst med ett hjärta av guld, en hjärna som bara ett sto kan ha och viljan starkare än något annat, och hon är min och det betyder mer än något annat♥