Idag har Ebba varit hit och ridit Piggelina igen. Jag passade på att fota lite och jag kan inget annat än att säga att jag blir helt varm i hela kroppen när jag ser på den här ponnyn, att den lilla ponnyn är min är faktiskt helt otroligt. Hon älskar att arbeta, de dagarna Ebba är här och rider är Pigge så mycket gladare än de andra dagarna, och jag blir så glad när jag kollar på den här ponnyn, hon har sån utstrålning! Det hugger faktiskt till lite i hjärtat på mig när jag tänker på att tiden vi hade tillsammans inte varade förevigt, jag saknar så att sitta på hennes rygg, rida henne mot alla hinder och galoppera i full fart genom byn medans alla trodde jag var galen, ungefär så. Idag kan jag bara glädjas över allt hon gett mig inom ridningen, och försöka hjälpa andra att hitta knapparna på henne så att hon kan få ha lika roligt igen, med någon annan lite tjej. Under tiden jag fortfarande red Pigge, det var på den tiden jag var orädd och aldrig tänkte på vad som kunde hända. Efter det red jag bara hästar som behövde mig och då var det inte samma sak längre, med Piggelina var allt så enkelt, hon ställde upp för mig så mycket, vågade inte jag - då tog hon saken i egna hovar och fick mig våga till nästa gång, ord kommer aldrig räcka till att beskriva vad den här ponnyn är för mig, hon är en så stor del av mig och hon har format mig som människa mer än någonting annat, att sitta ner i hennes box och titta på när hon äter, det är lycka. Ponnytiden skall man ta vara på, för man anar inte hur sjukt fort den tar slut.