Det var mina ord 18 mars, ord jag aldrig publicerade för att tårarna rann hejdlöst nerför mina kinder och jag kände mig så värdelös som ens hade tankarna på att ge upp, är jag så dålig att jag inte lyckas med en ponny full av kapacitet? Alla tränare jag ridit för har sagt något bra om henne efter första passet, berömt henne för hur hon hoppar och jag har fått beröm för hur jag rider henne, dom har stöttat mig när saker gått dåligt och speciellt Julanda har varit en tröst alla gånger det gått riktigt dåligt. Vi har kämpat på och tävlat regelbundet i tre år, på den tiden har vi samlat ihop, hör och häpna - hela tre rosetter. Ja, ni läste precis helt rätt, två stycken bortsett från skoj stafetthoppningar och sånt. En fick vi faktikst i vår allra första start som var en 40/50 cm CR som vi löste genom att slängtrava hela banan, hösten 2011. Den andra rosetten fick vi efter sverigedebuten 2012 i bedömning A med fyra fel och den tredje fick vi när vi vann rosabandethoppningens ponnyklass i oktober 2013 & det är de framgångarna vi haft. Mellan allt det, första tävlingen 2011 och sista tävlingen 2013 har vi haft så mycket framgång på träningar, jag har fått fram en helt annan häst som bara blivit finare för varje dag som gått, allt har funkat perfekt på så många träningar, vi har tagit oss igenom perioder där hon stannade på hinder, jag har lärt mig rida, jag har fått en lugnare och sjukt mycker mer ridbar ponny.

 

Hon har blivit så mycket säkrare i sig själv och fått ett bättre självförtroende, hon vågar ta för sig lite mer och springer inte och gömmer sig så fort någon kollar på henne, hon har blivit mjuk i munnen och går att kontrollera utan problem i alla vardagliga situationer, och kom inte och säg att det inte betyder något eller är några framsteg. Trots allt detta, en flytt till Sverige som stärkt våra band, trots att hon blivit så mycket lugnare, går mer ärligt fram för skänkeln och hoppar bättre än tidigare så funkar ingenting på tävling.

 

 

 

Idag sjönk mitt självförtroende tusen meter under markytan igen. Red med pelhamet, skulle känna på formen lite inför nästa vecka men direkt är vi där igen. Hon surade ihop, gick inte fram för skänkeln och tvärstannade på hinder som var knappt 80 cm. Jag knyter ihop det problemet till bettet främst, hon var en annan häst när det kom på igen, med det vanliga tredelade vi ridit på nu i flera månaders tid blir hon en bättre häst för varje dag som går men problemet är att hon inte går att kontrolera på tävling. Och med ett skarpare bett surar hon ihop, tar inte skänkeln och stannar på hinder. Hon gjorde så fula vägringar idag, och allt mitt självfortroende som byggts upp under de månaderna det faktiskt gått bra sjönk så långt ner det bara är möjligt igen. Jag har avanmält till tävlingenn nästa vecka, för jag orkar inte med att hoppa fler 80 klasser och att vi kommer komma över en 1m bana är inte ens en liten chans längre, det är en omöjlighet, det går inte. Jag är inte längre långt ifrån att bryta ihop och ge upp, frågan är om det någonsin kommer att fungera med den här ponnyn även om jag fortsätter kämpa. Sanningen är den, att under de åren vi haft tillsammans har jag inte fått någonting tillbaks, och jag har givit henne precis allt. Jag beskyller inte henne för det, det är inte hennes fel men någonting är inte menat att vara. Jag tror att det är dags för en tävlingspaus, försöka reda ut de saker som uppenbarligen är fel och kanske försöka igen till hösten. När vi kommer hem till Åland i sommar ska hon kollas igenom av massör, kiropraktor och en veterinär & hon ska ha en ny sadel. Om något är fel vet jag inte vad jag ska göra, om ingenting är fel så ger jag upp. 

 

Det är inte det att jag inte älskar den här ponnyn tillräckligt, eller att jag inte tror på henne mer för det gör jag, och det kommer jag alltid att göra. Men jag tror inte speciellt mycket på oss längre. Det har aldrig varit tanken på placeringar, utan mer att kunna lita på henne och klättra lite i klasserna som jag alltid vetat att vi båda varit kapabla till att göra. Men Tilda är oärlig i hoppningen, jag kan aldrig lita på henne, aldrig lämna minsta lilla uppgift åt henne att sköta själv. Jag har inte fått någonting tillbaks, helt ärligt. Jag kan aldrig lita på att hon kommer hoppa, eller lösa några som helst situationer på egen hand. Jag behöver göra precis allt och det enda som hänt är att mitt självförtroende sjunkit mer för varje motgång vi haft, och någon medgång har ingen unnat oss. Jag trodde ett tag att det var en känsla alla hade ibland, att ingen hopphäst gick att lita på men nu när jag ridit Mia försår jag att det är motsatsen, de flesta hästar går att lita på och känslan jag får med Tilda nu är inte lika bra längre. Jag kommer alltid tro på henne, hon har det där extra & jag tror på mig själv, att jag en dag kommer lyckas med något, men kanske inte vi två tillsammans.