Igår hade jag en riktig breakdown. Jag bröt ihop rätt ordentligt, kanske reagerade jag för mycket och jag skäms i efterhand men jag kunde inte hålla allt inombords längre. Det har varit så jävla mycket problem, blandat med en del riktiga toppenpass men jag känner att det inte går i rätt riktning längre. Jag får en superbra känsla oftare och oftare i markarbetet men någonstans när allvaret kryper fram brister alltid allt. Jag kunde gjort bättre, kunde jobbat effektivare och ohja vad mycket jag kunde gjort annorlunda. Men jag orkade inte, koncentrationen fanns inte, motivationen fanns inte. Allt som fanns i huvudet var överanalyserade tankar om hur fel jag är för den hästen. Hon är verkligen den jag hoppats på som min framtid, som den att plocka rosetter och segrar på, klättra i klasserna och bara bli bättre och bättre. Men i nuläge klarar vi ingenting, mitt mentala klarar ännu mindre. Jag älskar den hästen och jag ger inte upp, aldrig i livet att jag ger upp om hennes. Men tårarna har aldrig runnit så mycket längs kinderna, klumpen i magen har aldrig varit så stor och längtan efter stallet har aldrig varit mindre. 

Det finns så mycket funderingar och dåliga tankar i huvudet på mig. Det mesta kretsar runt att jag inte duger, jag är för dålig och gör inget rätt, och framförallt kryper tankarna om att detta inte är min framtid fram. Tänk om jag aldrig blir bättre, tänk om mina chanser är förbi. Vad gör man när allt man någonsin levt för räknas ut som ett skämt, när jag inte är bra nog på det jag är bäst på och när tårarna aldrig slutar rinna och klumpen i magen inte försvinner. Jag är en otroligt svag människa i huvudet, mina mentala breakdowns kommer tillbaks med jämna mellanrum. Mitt huvud är aldrig iskallt även om jag kanske kan verka rätt cool på utsidan. Jag är i det stora hela rätt känslokall, men när det kommer till vad jag brinner för och älskar så är jag motsatsen. Jag kan känna att jag aldrig haft några större framgångar, bara motgång efter motgång. Vad som fortfarande driver mig är fruktansvärt oklart, och hur länge till jag orkar i samma mönster vet jag inte. Någon gång har jag lärt mig att de svagaste stjärnorna bara lyser i den mörkaste natten, men jag vill inte vara den - jag vill vara den som lyser även mitt på ljusa dagen.

älskade älskade cara mia