Under de månader jag inte ridit som jag vanligtvis gjort har jag öppnat ögonen. Jag har spenderat större av min tid på marken genom att se på filmer, läsa artiklar, fundera, planerat igångsättningar, kollat på tävlingar men framförallt varit öppen för att rida alla hästar jag blivit erbjuden att rida. Det skulle jag gjort tidigare också, eftersom jag gärna rider så många hästar jag bara kan och inte är kräsen med vad som erbjuds. Men jag tror jag har tagit de stunderna lite mer på allvar, lagt ner lite mer tid och energi på att fokusera och göra. Fokus jag annars lagt ner på mina egna. Och det mina vänner, har givit mig ett helt ny värld. Min egen utveckling som ryttare har blivit tydligare, mitt intresse att lära mig har blivit större, min känsla för ridning har blivit större - allt tack vare att jag sett att det funkar, sett att jag kan och förstått att jag i varje fall till stor del förstår vad och varför allt funkar som det gör. Kan påstå att med all säkerhet 90% av min vakna tid går åt till att tänka på hur jag ska rida, vad jag ska rida och varför jag ska rida på ett visst sätt på mina egna hästar bara de är igång. Jag känner de perfekta galoppsprågen i kroppen varje gång jag tänker på det, och jag går igenom uppvärmning efter uppvärmning flera gånger om. Som besatt.

Jag har öppnat ögonen under min "ridlösa tid". Och nu finns det ingenting jag längtar mer efter än att känna de perfekta galoppsprågen på min häst, rida den perfekta uppvärmningen på min häst och jobba på att få min häst lösgjord och välriden. Det citatet ni läser i rubriken är en samling ord som cirkulerar i mitt huvud dagligen. Det passar så väl in i hästsporten, och det pryder hästarnas garderob i stallet och påminner mig om att fortsätta träna och fokusera innan varje rykt och ridtur. 

Jag är mer än taggad på det här året. Jag ska fokusera mer än någonsin, jobba mer än någonsin, vara noggrannare än någonsin men framför allt ska jag fortsätta lära och ta in, precis som de senaste månaderna. Det viktigaste är såklart att mina grållar mår bra, vilket också är något jag aldrig sett på med samma ögon tidigare. Tiden avgör när de galopperar över hinder igen och fram tills dess finns det inte mycket mer för mig att ändra på. Den varma känslan i magen och hur det känns i hjärtat varje gång jag öppnar stalldörren och andas in lukten av häst är det enda som spelar roll, den dagen den känslan inte finns mer är det inte värt att fortsätta men det slutet är inte nu, och inte om fem år heller. Det måste kännas i ditt hjärta på riktigt. Annars kan det lika gärna va.